Encelliga
organismers näringsbehov är mer korrelerat till förökningstakt än
livslängd. Komplicerade flercelliga djur som människan ställer
större krav på livsföringsfaktorer för att nå optimal hälsa.
Ytterligare en nivå är att studera framgångsrika samhällen vilka
under lång tid förmådde upprätthålla ytterligare en dimension av
komplexitet. Ytterligare entropi och högre grad av komplexitet,
omodernt uttryckt som kaos.
Vad
som är slående då är att långvariga samhällsbyggen som de
kinesiska, egyptiska och romerska samhällena är att de produktiva
massorna åt tämligen ensidig kolhydrat-kost. En romersk soldat hade
under ett par hundra år inget annat än hel råg i sin kont. Var
tionde soldat hade en stenkvarn på vilken han var kväll malde sitt
tionde till soldaternas grova råvara fär vattgröten.
Vattgröten
åt den svenska allmogen under flera hundra år och det var basen i
vår livsföring när Karl den XII slog ryssen med en numerär på
1:10. Han utvecklade för övrigt egna brödrecept till sina soldater
(där rågbrödet skivades till krutonger och torkades). Utan
vattnet var krutongerna lätta att transportera, hållbara lång
tider och god näring till Karolinerna. En måltid före kvällen var
dagens enda mål. Ensidigt, enligt ”modern näringslära”
bristfälligt. Men oj vad de kunde prestera dag efter dag, vecka
efter vecka, år efter år.
Idag
har vetenskapen bevisat att vad som är ensidigt vid gränssnittet
munnen kan ge fullvärdig
näring vid gränssnittet tarmslemhinnan.
Detta predikade min far för 70 år sedan. Betydelsen av att tänka
substrat. Vi äter för våra symbionter i grovtarmen. Den
livsform vi finner där påminner mycket om det första livet ca 4-5
miljarder år gammalt, anaerob miljö och encelliga organismer. Den
moderna människan är en fis i världsrymden i dessa tidspann.
Vi äter för att leva, vi lever inte för att äta.
Positiva, medkännande,
harmoniska människor är en förutsättning för harmoniska
samhällen. (Sett ur detta perspektiv ter sig Trump och hans Amerika
som logiskt).
Pappa Sten Forshufvud satte
oss tre barn på en ensidig men (för säkerhets skull) fullvärdig
kost. Monokost. Varje dag i 17 år åt vi samma mat. Det var en
inkokt ärtsoppa. Pappa kallade den för Ambrosia – Gudarnas mat.
Det var den inte. Men visst
blev hela jag beroende av den. Vi var så fysiologiskt intrimmade på
den att vi (som tur var) inte behövde stora mängder. 2-3 matskedar
per måltid – alltid vid regelbundna tider. Inga mellanmål. Inget
socker. Då ansågs det extremt. Idag med LCHF vet jag inte. Vad jag
vet är att man skall akta sig för fundamentalism.
Vare
sig det är ekofundamentalism som jag själv var som ekobonde i 15 år
eller LCHF-fundamentalist. Balans är nog ett nyckelord. Visst tänk
substrat men inte så extremt som min far. Ofta
har vi frukost vanor som är både ensidiga och substratvänliga utan
att tvinga oss till det. Det bara känns naturligt.
Rikard Forshufvud
Röstånga Mölla - Bageri &
Restauranger
