Röstånga Möllas restauranger i pressen!

Så glimtar då namnet "Röstånga Mölla" till ibland här o där i pressen!

I detta fall i Sydsvenskan från i går fredag. Från en intervju med komikern o författaren Valle Westesson. Kul!

Idag fick vi besök av bananer på Eslövscaféet!

Två tjejer utklädda till rättvisemärkta bananer dök idag upp på vårt café i Eslöv. De hade vandrat ända från Eskilstuna för att slå ett slag för Fairtrade - Rättvisemärkta varor. På eget initiativ hade de startat sin vandring 23 mars och nådde idag fram till sopporna på vårt café. Eldsjälarna kommer säkert snart till ett ställe nära dig för att informera om vad märket står för.
Fairtrade-städerna Lund och Malmö står nu på tur! :-)

Stammis skålar i frukt!

Här har vi stammisen Fredrik på vårt café i Eslöv. Han vill gärna visa ett praktiskt sätt att hantera fruktsalladen (från buffén) på. Ner med den i ett glas, vanilj-youghurt ovanpå och avrunda med en liten klick "Cho-Chi-Peanut" på toppen. Den lär gå under namnet "Bella-Special" uppkallad efter upphovskvinnan. 

 

Nu publicerar vi berättelsen om resan till Turin!

Om någon undrat över någon detalj i historien om hur Röstånga Mölla hamnade på världens största slow-food matmässa i Turin? Vi släpper nu här efter moget övervägande hela den oredigerade berättelsen  om vår expedition "Surdegsbröd-på-takräcke-och-med-husvagn-över-Alperna".

En av deltagarna  på den strapatsrika turen (Lennart Forshufvud) tog sig för att nedteckna sina personliga intryck under färden:
--------------------------------------------------------------------------------------------------

Slow Road till Slow Food och Slow Life

Mat är livet. Utan mat – inget liv. Mat är inte skiljt från livets vedermödor och lyckoämnen, som bekant. Detta är en berättelse om en långsam resa till en av världens mest ansedda mat-mässor – från en oskulds perspektiv.

- Nja ....sovit så gott har vi väl inte. Lennart för ett sån´t djävla väsen när han hackar tänder hela natten igenom... sa Rickard. Eller om det var Olof…?

Lennart med surdegsmacka och morgonhoummos i Turin

Det fick igång de duktiga, hängivna, kompetenta och flerspråkiga representanterna för f.d. jordbruksminister Eskil Erlandssons vision om ett Mat- Sverige. Trevliga är de också. Det kan jag gå i god för.

- Men så kan ni väl inte ha det? sa Business Sweden och kastade sig på sina iPhones och fixade omgående tillträde till en öppen camping några mil från Turins stora mäss-område , Lingotto Fiere. En äldre man väntade vid den låsta grinden klockan 22:00. Den natten hade vi elektricitet i husvagnen till både ljus och värme. Vaknade i god form – och fann en dusch och ett kompetent frukost-café på området. Ett fall framåt. För långsam mat.

Tilläggas kan att när jag - som inte varit delaktig i affärsdiplomaternas bestörtning och ansträngningar - kom till P-platsen för att ta mig en liten kvälls-lur i väntan på Rickard och Olof, var både bil och husvagn borta. Men en solstol stod där och Olofs sovsäck låg i den. Då förstod jag att lägret flyttats och att om någon stund skulle Rickard och Olof komma tillbaka hämta mig. De hade gjort vad de kunnat för att göra väntetiden mindre plågsam. Under tiden kunde jag som en kålmask sitta i sovsäcken och läsa min bok under parkeringsplatsens gula strålkastare, i förvissningen om att mina människor skulle komma och hämta mig, när det blev möjligt. (Dagen innan hade det blåst storm från Alperna, men den kvällen var ganska vindstilla. )

Vilket det blev 22:30, ty GPS:en hade blivit bipolär, igen….och Turin är en romersk labyrint.

Värst är… att inte ha mat.
Därefter…. att inte ha något att berätta.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Vi var i Turin, i Torino. Vid foten av Alperna., i Piemonte. Vid Bergens Fot. Och det var både kallt och varmt. Som livet självt.

I norr glimrade Alpernas högsta snöpudrade toppar. I söder lovade det italienska slättlandet fullt och runt, hela vägen ner till Afrika. Vi hade i nittio kilometer i timmen från Röstånga Möllas huvudsäte i Eslöv med överlastad bil kört en lika lastad husvagn, inalles 350 kilo tegelstenstjocka surdegsbröd och 60 kilo mycket innovativa hummosblandningar , genom Europa.

Ingen av oss har lokalsinne. Rickard och jag är bröder, med mycket samma genetik. Ett av 2014 års Nobelpris berör oss. Det medicinska – om lokalsinnets små celler i knoppen. I det avseendet kan Ni räkna bort oss. Om det överhuvudtaget är möjligt att villa bort sig – då gör vi det. På en rak gata, finns det ju två håll att gå – när man kommer ut från ett café. Vi går fel. Men då skall ju de där japanska människorna som uppfann bra ficklampor räknas in i årets Nobel-skörd. Vi har nämligen LED-lampor och gillar dem.

Olof är – om vi skall vara ärliga – mer GPS-kunnig. I den miljön är han helt kompetent, lite datanörd som han är. Och han är en annan god människa, med intresse för god och bra mat. Han passar väl in i Salone del Gusto e Terra Madre 2014. Dit vi var på väg och kom.

- Ja..jagvetefan, hade Rickard sagt. Du vet hur jag predikar de långsamma kolhydraternas lov i alla intervjuer. Långjäst och allt det. Kanske hade de hakat upp sig på det långsamma? Slow food, är jag inte säker på att jag vet vad det är?

- Jo, det vet jag att Du gör. Men är det inte mer någonslags mindfulness, den rörelsen, att låta saker rinna under broarna, utan att få andnöd? Ta det lugnt, typ och låta maten ta sin tid. Äta långsamt och njutningsfullt..kan ju inte heller vara fel?

- Hmmmmm, sa Rickard. Så har vi hoummos i nya mångkulturella variationer, en flertusenårig maträtt, som faktiskt har lägre glukokemiskt index än vad själva kikärterna har. Olof är min hoummos-expert! Han skall med till Turin.

- Lägre GI i slutprodukten än i råvaran. Skojar du?? Det är ju alkemi.

- Det är sant. Nå´t händer.

- Om du säger så. Vad skall Du ställa ut, då?

- Business Sweden …de ansåg väl att det jag håller på med var Slow Food. Eftersom jag just alltid talar om Långsamma Kolhydrater. Jag ser det här äventyret som en inspirationsresa, för Olof och mig. Vi tar med oss ett drygt kvarts ton långjäst surdegsbröd och lite nya tankar och samlar in andra, av samma slag på den mötesplatsen. Det blir i husvagn. En resa close to the ground.

Jag hade själv bara två frågor och en argumentation:

- Finns det tid för egyptologiska museet? I Turin?
- Får jag hänga med?
- Jag kan ju alltid underhålla med skrabrösa historier från……… typ republiken Vanuatu. Som Du inte skulle hitta på kartan. Ens under pistolhot. Och annat. Bara inte om långjästa bröd. Det vet jag inget om och har inget att säga.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Så blev det. Utanför residenset i Eslöv, inför avresan, fick jag – befaren sjöman, - som förmodades kunna mina knopar och snören och har erfarit hård vind på Roaring Forties, som kan väl jämföras med fartvinden på Autobahn - en halv rulle silvertejp och ett paket blå sket-snören från en bensin-mack, hedersuppdraget att säkra drygt 150 kilo surdegsbröd i träbackar på Audins tak. I husvagnen låg lika mycket ännu mer, annan, slow food. Det hårt ansatta paketet på biltaket höll i 250 mil, utan att släppa, glida eller fladdra sönder. Knyta snören, kan jag.

Någonstans på denna hundramilaresa frågade jag:

- Vad är långjäst, Rickard?

- Kjkjkjkjjk………..

36 timmar efter avfärd, en sen kväll, irrade vi omkring i Torino, vägledda av en bipolär GPS, som var ömsom uppmuntrande ömsom förtvivlande. Som livet självt, med många snäva svängar inne i gamla stan, som mest består av gränder anpassade för åsnedragna kärror –från den tid staden var en romersk utpost mot barbarerna i norr, med namnet Augusta Taurioxxx, Den Upphöjda Tjuren. Så man får förstå, att när vi nollställde den apparaten och äntligen fann mässområdet Lingotto Fiere , och en parkeringsplats som inte övervakades och trakasserades av ordnings-män med självlysande västar – det tog sin tid och vi blev bortkörda från andra ställen mer än en gång av de där rastlösa figurerna - bestämde vi att bo där ett slag. Ingen elektricitet. Inga sängkläder, det hade vi ju glömt. Men in situ.

Den där sista kalla natten - vars beskrivning fick Business Sweden att gå igång på alla cylindrar för att underlätta våra liv- hade jag lindat  in mig i en vit linneduk och en glest vävd jutesäck, som fanns i bagaget... till ingen nytta. Det var fyra plusgrader och det stämmer – att jag hackade tänder. Rickard svepte en filt omkring mig vid något tillfälle och redde sig själv ett slags grävlingsgryt, genom att rulla ihop skumgummimadrassen inuti madrass-varet, till en trång cylinder som han kröp in i. Fiffigt.

Vita män kan inte huttra i sömnen. Inuiter kan. Sägs det. Jag har sovit under granar i renbeteslandet och i utgrävda snödrivor på kalfjället i min dag, men är mycket förtjust i värme…. och det var kallt i husvagnen. Väldigt kallt under den där bordsduken.

Röstånga Möllas stånd på mässan består av någon meter disk i anslutning till det samlade Svenska , med allt från västkustens makrill, ekologisk sprit från Ven, renköttsprodukter, honung..,.,.,., Jag hade inte mycket att tillföra där. Det var trångt nog och både Rickard och Olof är entusiastiska i sitt lovordande av de långsamma och smakrika kolhydraterna. Istället utforskade jag omgivningarna i Turin.

I omedelbar anslutning till mässområdet med banderoller om slow food ligger en galleria i flera våningar, som verkade vara ett ombyggt parkeringshus med ett oansenligt betong-yttre och en gallerias alla tillbehör inuti. Hög musik. Gratis Wi-Fi. Uppblåsta hopp-och-skutt-anläggningar för småbarn med numrerade västar och ett halvdussin fast food-etablissemang på olika teman kring ett inomhus-torg. En helt vedervärdig omgivning m.a.o., som jag snabbt lämnade efter att ha köpt det paket strumpor jag behövde.

Torino byggde en smäcker gångbro som hänger i vajrar från en slags båge över de många järnvägsspåren till sitt VinterOS 2006. Bron förbinder gallerian med stadsdelen Lingotto. På andra sidan från mässan och gallerian, ligger det vanliga gamla Italien. Den av valvbågar präglade OS-anläggningen i andra ändan av gångbron är helt öde och tom. Lite sorgsna höstlöv blåser mellan graffitidekorerade betongvalv. Caféerna i stadsdelen Lingotto ligger på 100 meters avstånd och betjänar innevånarna i varsitt kvarter. Äldre herrar spelar kort med innehavaren – och skräder inte orden. Apelsiner och annan citrus från Reggio di Calabria och helt lokala granatäpplen säljs i stånden utanför livsmedelsaffärerna. Allt går ganska långsamt, på norra sidan av järnvägsspåren. Slow life.

Full fart på Slow Food-mässan, däremot!

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Slow food, är ingen definition. Det är mer ett ideologiserat slagord. Vars motsats är fast food i betydelsen vulgäriseringen av människans villkor, les conditions humaine, som kan manifesteras i korvstånd , kebab-barer, KFC-franchise:r och vad mina yngsta söner, när de är sugna på en Big Mac, kallar Donkan.

Slow food är en rörelse. Bland människor. Som äter för att leva och för att njuta av livet. Inte som ett straff. Och de definierar saken i följande.

- Kjkj

- Kjkjkj

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Inget är viktigare än mat. Inget är viktigare än rätt mat, tillägger Rickard:
-Det är inte bara vi som skall ha rätt mat. Än viktigare är att våra symbionter i matsmältningssystemet får rätt näring för att sköta sitt jobb: Råvaror med gott näringsvärde, lågt glykemiskt index och inget socker.

Ibland kan jag –som aldrig svultit någon längre tid under primitiva färder på arktiska och tropiska breddgrader - fundera på att jordbruk och matproduktion verkar för den samtida människan vara underordnat större frågor; ränteläge , olika bubblor, EU-direktiv och befarat vattenstånd i havet om några decennier.

- Men det förstår Ni väl – Att utan mat dör människan!

- Nja, förr i tiden kanske……… … internet har ju förändrat väldigt mycket… och de europeiska budgetunderskotten är en stor fara… och mycket mat levereras ju från internet-siter….säger de som aldrig skördat eller dödat sin mat…någonsin. Aldrig gått hungriga till sängs.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Jag sitter på Alexanders café med Alperna bakom ryggen och när servitrisen på denna the slow side of the tracks och jag väl enats om att lösenordet nog borde skrivas med minisculas, kom jag ut på nätet och kunde till och med ta mig an några ordinarie arbetsuppgifter, som annars utföres i en ensligt belägen stuga i den kustnära blandskogen någon timme norr om Göteborg.

Det var fem år sedan, som jag åkte bil på Autobahn senast. Jag märker därför skillnaden och den hastighet som det skett på. Det var mycket lastbilar på vägen då också, men inte alls i den utsträckning som nu. Var tionde bil är en långtradare. På vissa sträckor var femte. Men den stora skillnaden är att en liten del av lastbilsflottan står numera parkerad, med gardinerna fördragna. En liten del, men väldigt många lastbilar. Det har väl med en europeisk arbetstidslagstiftning att göra, alla lastbilschaufförer måste på färdskrivarna kunna visa 11 timmars vilotid per dygn.

Det har alltid funnits platser längs autobahn med ett picknick-bord och en toalett, med några mils mellanrum. Hela vägen från Puttgarden till alperna. Jag minns dem som ganska öde ställen i natten och har alltid föredragit de mer välutrustade autobahn-stoppen med både bensinstation och restaurang. (För tjugo år sedan, när jag rev med mig mina äldsta söner för en novemberresa mellan krigskyrkogårdarna i Nordeuropa – inför Sveriges EU-inträde ville jag visa på Europas krigiska historia, var de där stoppen påfallande sunkiga, med toaletter som övervakades av en helt dricksberoende gastarbeiter. Så ej nu.)

Färdas man genom Tyskland på natten, är samtliga pick-nick-platser fullsmockade med parkerade långtradare. Samtliga bensin-mat-ställen är helt igensatta av parkerade långtradare. De står – ibland två, på var sin sida – på vägrenen vid sidan av avfarterna från autobahn, och ända fram till lämna-företräde-skylten när man skall ut igen - står det långtradare parkerade. På de avsedda långtradar-parkeringarna , som ju alltid har funnit, parkerar de fast varandra för att överhuvudtaget få plats.

Det är ju uppenbart, för en oskuld – att det tyska autobahnnätet som gratis tilhandahållit Europas pulsådror under hela min levnad, står inför en omgående infarkt.

Själva stod vi på söderut, med dessa 150 kilo surdegslimpor på taket, ytterligare några backar väldoftande bröd i bilen, lådor med trycksaker och djupfryst hummos och ännu mer bröd i husvagnen, minimal personlig packning och glatt humör – i 90 kilometer i timmen. Var tredje timme tankade vi och drack kaffe. Ingen sov väl, direkt. Vid 04-tiden hade vi kommit till Baden Baden, vid Tysklands sydligaste gräns mot Frankrike. Då fick det vara nog.

Vi lyckades ta oss in mellan två parkerade långtradare på infarten till raststället med både bensin och restaurang och fann en plats för vårt husvagnsekipage bland långtradarna. Det var ett väldigt dumt ställe, kunde vi konstatera tre timmar senare, efter att inte ha fått många minuters sömn. (Dessutom insåg vi då, att i packningen fanns inga sängkläder..)

- Som att försöka sova på en boskapsmarknad på Pampas! muttrade en av oss vid sju-tiden, när vi gav upp och begav oss till restaurangens frukost-buffé för att möta en ny dag on the road.

- Eller på en rangér-bangård… för att använda ett uttryck från den tid då gods förflyttades med tåg.

Och så var det. Var tionde minut kom en långtradare brölande in från det oavbrutna flödet, för att böka till sig ett eget nattläger. Var tionde minut skulle någon annan vrång tjur ge sig av och varvade sin stora diesel och pumpade upp musklerna för att komma i form. Dessutom tutades det en hel del – med flyglarms-styrka – eftersom alltid hade någon tjeckisk kollega parkerat fast den avgående. En flock kor på en betesäng sprider en långsam och grundligt idisslande fridfull stämning kring sig, som en tjur under en kork-ek. Så ej bland Europas långtradare….Inte slow freight, precis.

I Frankrike kostar det pengar att köra motorväg. Om det var därför, eller av någon annan anledning, kunde vi i alla fall konstatera att långtradarbelastningen avtog påtagligt på den sidan gränsen. Rastställena var inte igensatta av vilotids-sökande långtradare. Restaurangerna blev dessutom alltmer kulinariskt inriktade. I Tyskland kunde man utöver mat köpa solglasögon, fällknivar, pepparspray och el-pistoler på rastställena . I Frankrike; istället små burkar med dijon-senap i tio olika smaker och styrkor och nyanser och en hel del kokböcker.

Vi svängde runt Schweitz västra kant och gick igenom Mont Blanc-tunneln till Italien, ungefär i latitudhöjd med resans mål, Torino. För att med den där neurotiska GPS:en ägna någon timme åt att svänga omkring i gränderna i Gamla Stan.

Rikard är lantbrukare i djupet av sin själ. Traktor och släp är hans kostym och slips. Så det gick, även om jag hela tiden befarade att i nästa pelargång, skulle han klämma fast husvagnen…eller backspeglarna . Dessutom hade vi inga fungerade baklyktor på ekipaget.

¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤¤

Rikard fixar smörgåstårtan

Olof säljer "Lingonberry-Sourdough-Bread"

Vi är här. På mässan för bra smaker, Salone del Gusto. Som är mycket välbesökt av Turins befolkning. Jag går storögt genom folkmängder och förundras över de välfinansierade utställningarna och de lite påvrare, med män i afrikansk folkdräkt som ställer ut några högar med nötter, av något slag. Säkert med goda kvalitéer.

Det räcker inte att ha rätt.
Man måste ha rätt i sin tid.
Kopernicus, Gallileo eller Huss – eller Churchill, för allt i världen - kan från sin kätterska himmel intyga detta. Också Rickard.

Rickard var ekologisk spannmålsodlare för 35 år sedan.
Grannarna på den skånska slättmarken var bekymrade och befarade att ruinerande flygfän skulle sprida sig över nejden, till deras egna grödor. Banken trodde inte att han var klok.

Men tiden kom ikapp. Ekologiska grödor blev alltmer populärt.

Rickard sa:

- Men va´ är detta för u-lands produktion jag håller på med? Det är ju i nästa förädlingsled man tjänar pengar! Spannmål till mjöl! Han köpte en kvarn. Ett förtjusande ställe, Röstånga Mölla, med en stor kvarndamm med ankor i och präktiga runda stenar att mala mjöl och musli och allt vad det var. Banken blev förskräckt, de trodde inte han var klok som ville satsa på en närmast medeltida teknologi.

Men tiden kom ikapp. Stenkvarnsmald spannmål blev alltmer populärt.

- Men vad är detta för u-lands produktion? , sa Rickard. Det är ju i nästa förädlingsled som det finns en vettig ekonomi. Mjöl till bröd! Han köpte ett bageri. Jag tror han köpte bagaren också, för den surdegs-farbrorn följde liksom med degblandarna och ugnarna och de tusen formarna - höll hus på Röstånga Mölla en tid. Banken drog öronen åt sig, surdeg? Antika grejor i dessa McDonaldstider?

Men tiden kom ikapp. Surdeg blev alltmer uppskattat. Först i universitetsstaden Lund och mångkulturella Malmö dit Rickard sålde sina aromatiska tegelstenar…. Och 15 år senare, visste man även på Söders höjder i huvudstaden att bevara en surdeg mellan baken och jul i Thailand. Gården i Röstånga såldes. Bageriet flyttade till en industrifastighet i Eslöv. Loggan och stenkvarnen följde med när Rickard från mitten försåg sin del av Skåne med surdegsbröd.


- Men vad är detta för u-landsproduktion vi pysslar med? sa Rickard en tidig morgon medan surdegsbröden växte i ugnarna. Det är ju i en restaurang, som serverar surdegsbröd och andra nyttigheter, som man kan tjäna lite pengar. Bröd till mun! Så nära slutkunden man kan komma på värde-stegen. Han öppnade en – och banken………?

Banken är fortfarande lite skeptiskt. Som vanligt. Rikards fyra restauranger; flaggskeppet i Eslöv, en i Lund och två i Malmö alla under namnet Röstånga Mölla, drivs inte riktigt efter de ekonomiska principer , som en bankkamrer kan räkna hem i sömnen. Lika lite som de tidigare faserna i Rikards strävanden att ha rätt i rättan tid……

Han serverar inte vad kunderna vill ha, utan vad han anser att kunderna borde vilja ha – och därför kommer att vilja ha, alltmer som tiden går:

- Röror, av några olika slag. Främst varianter av hummos, som alltså är en mångtusenårig röra av malda kikärtor från Medelhavet and points beyond.

- Soppor. Fyra sorter. Samma soppor. Varje dag.

- Bröd. Långjästa, stenkvarnsmalda, rågbröd med olika frukter som sötningsmedel.

Det har sagts om Rickards nuvarande restaurang-imperium:
En salig röra.
En riktig soppa.
Här skall bli andra bullar.
Vorde det inte för att det inte kan översättas, hade det varit en bra devis på hans och Olofs stånd på Salone del Gusto 2014…

Torino 26 oktober Anno Dei 2014
//L